Höst

Den där första höstdagen, den där första höstkvällen, nu har dom kommit, nu väntar jag bara på den där första höstnatten, den där då man ser gräset gnistra lite kallt i månens sken. Det är dessa dagar jag inte längtat till speciellt mycket. Inte speciellt mycket alls. Att vakna en sån här dag, det var nog det värsta jag gjort på länge. Ensam, frusen, ledsen, skör. Som ett löv som väntar på att fällas. Jag väntar inte, jag har redan fallit, och väntar på den där sekunden då jag landat, och det gjort som mest ont. Då jag kanske kan börja förena mig med marken, för att sakta återuppstå som en vacker vårblomma när tiden väl slagit in, först måste jag våga gro, samla på mig en massa energi, en massa erfarenheter av det kalla, hårda. Ge det lite tid, för att sedan spira, stiga och aldrig mer falla igen.

Förlåt. Förlåt för att jag behandlat dig som skit, förlåt för att jag inte enkelt bara kan förstå. Förlåt för att det blev som det blev, men jag är säker på att det kommer bli bra igen, och att vi kommer ge och ta fast på ett annat, kanske bättre sätt. Bara du kan förlåta mig.