FAN-TA-stiskt.
Tänk dig att det ordet kan vara så konstigt kombinerat. Ena stunden är det ett riktigt bra ord.
Sen helt plötsligt byter det bara form och blir alldeles konstigt. Som att någon tyckte att något som djävulen ska ta är bra?!
Jag känner så just nu. Att mitt liv är mer FAN-TA-stiskt än fantastiskt.
Ibland så önskar jag att allt bara kunde sättas i spinn och sen skulle allt stanna upp och jag skulle vakna brevid någon.
Livet är inte fantastiskt. Tyvärr.
Livet är ensamt och jävligt grått, i alla fall just nu.
Två år och tre månader. Ensam, ensammare, ensammast.
