sämst sämst sämst

ok, nu ere ju så att jag startade denna blogg i syfte att terapera mig själv, därför får inte så många läsa skiten jag skrivit, å ingen bryr sig. å jag har inte skrivit så ofta. en grej jag fascinerats av under min resa till den jag är idag är hur desperat jag varit och vad det gjort med mig.

jag har liksom klamrat mig fast i killar som kunnat vara nåt, verkligen klamrat, i rädsla om vadå? mig själv! jag har inte vågat vara ensam, inte ett dugg... för det har liksom inte vart angenämt på något sätt över huvudtaget, men efter en veckas influensa, å sängliggande hemma hos morsan utan en enda människa att ty sig till har jag nu äntligen tagit ett ganska stort kliv. jag har liksom insett att det faktiskt kan vara lite skönt att vara ensam också... alltså att inte vara hemma hos mamma, hahahhahahhahahha... inget emot morsan så, men det har liksom varit påfrestande att vara hemma där, för inget slår ju att vara själv å få göra precis allt man själv vill... :-D nu låter det ju som att jag skulle vara helt självfrälst, men det är jag inte, inte ännu. å jag har inte ännu hittat tillbaka till min inre ro som jag ändå hade när jag hade pojkvän, mitt inre lugn, för det är ganska skönt att befinna sig där. men den dagen kommer, när den väl kommer. shit. jag måste springa å handla middag. jag kommer tillbaka senare å skriver lite till...