Ja, idag kom det sista sista sista steget som säger att det verkligen är slut slut slut och definitivt slut, Andreas och jag började prata om hur det går med kärleken och så… Han berättade att han haft “pojkvän” sen i typ julas, fast att det typ tagit slut precis…
Det värsta är att det kändes. Trodde att jag hade slutat känna, men tydligen inte. Ett år snart, å det kändes. Frågan är dock vad som egentligen kändes? För om jag känner efter lite mer så är det nog det att jag är ensam som känns mest.
Usch… Det är fan jobbigt att känna.
Det dyker upp en massa känslor i kroppen som e svåra att förklara, men jag känner en stor saknad, en saknad av närhet, en saknad av ömhet… Det var nog det han väckte… Saknaden av att ha någon. Han väckte mitt medvetande som vet hur “ensam” jag egentligen är.
Aja. Jag kommer antagligen må bättre snart, men just nu känns det faktiskt lite smått motigt och ensamt och så. Vill bara ha någon å krama på… Någon att lägga mina armar runt å smeka på magen, å på rumpan tills han somnar…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar