Sorg

Sitter å har läst om det där hemska hemska mordet på hon 16-åringen… Som sagt har jag vart i Tunisien så nyheterna har liksom inte varit det första jag kollat upp… Nu sitter man här, helt tom inombords, helt sorgsen, uppriven, förbannad. Det är så sorgligt att det ska behöva gå så pass långt som att någon ska dödas…

Det jag dock berördes mest av var hennes vänners minnessida, det blir så mycket på en gång… Jag tänker tillbaka på hur man själv mådde när man fick veta när folk kring en dött eller hur jag mådde när Andreas förra sommaren dumpade mig; det är så sjukt konstigt och hemskt, för allt bara stannar upp. Allt stannar upp å man fortsätter själv i vanlig fart. Man lever i en bubbla utan kontakt med omvärlden. Alla utomstående som inte berörts något, ja dom fortsätter precis som vanligt, som om ingenting hänt, medan man själv sitter där i sin lilla bubbla, försöker förstå, försöker smälta, försöker sörja. Man vill bara skrika ut till alla, så att alla andra också visar att dom blivit påverkade. Man skakar i kroppen och det blir svårt att andas. Just det med andningen är det absolut värsta, man känner att man liksom tappar luften, sen kommer dom; tårarna.

Att gråta är det absolut bästa som finns, samtidigt också det jobbigaste… Jag har aldrig gråtit så mycket som när Andreas lämnade mig, det var helt sinnessjukt, jag skrek och slog och grät. Jag låg på golvet helt nergråten och grät och hyperventlierade. Gud, så galet.

Aja, nu ska jag ta mig tid och fortsätta ägna en tanke åt den där tjejen. Gå ni gärna in på sidan ni också, den hittar ni HÄR.

KRAM på er alla!